Lokgården – en gård med anor
Lokgården
Sedan 1600-talet har gården har varit en aktiv plats fylld med människor, liv och rörelse och så ser det ut även i dag. Djur som nyfiket strosar runt i hagarna där vi hyllar mångfalden och från verkstaden flödar kreativiteten.
2015 flyttade jag med min familj till Lokgården, en plats där alla drömmar ryms. Vi visste att oavsett vad vi ville göra i framtiden skulle det vara möjligt att förverkliga här.
Djuren
Med i flytten till gården var fyra hästar, två hundar, kaniner och katter. Vi ville att gården leva upp igen och snart bodde här även höns, vaktlar, ankor, pärlhöns och gäss. Några av våra vänner finns inte med oss längre men nya har tillkommit. Först kom åsnorna med sina egenheter och efter mycket funderande och en kurs i getkunskap flyttade även getterna till gården. Jag anmälde mig till en fäbodskurs för nu skulle vi göra ost och jag såg även fram emot att använda getraggen till borstar och garn.
Trädgården
Vårt första projekt när vi kom till gården var att gräva upp betongplattorna framför huset och anlägga en rund rabatt med gångar av grus. Staket sattes upp för att skydda gårdens invånare och bärbuskar och fruktträd planterades eftersom endast ett par gamla äppelträd och en granhäck fanns kvar av den ursprungliga trädgården.
På grund av studier och tidsbrist stannade sedan arbetet med trädgården av och växte igen och det känns därför extra roligt att nu ta nya tag och fortsätta arbetet. Jag har alltid använt vilda växter i matlagningen och under en vinter gick jag en digital utbildning i den ätbara trädgården för att lära mig mer. Ur det intresset, och familjens förkärlek till bär och frukt, växer nu en skogsträdgård sakta fram. Vi gynnar mångfald och därför är vår trädgård inte prydlig men perfekt för oss.
Historik
Byn Mjälgen nämns första gången i skrift 1482 och gården finns med på en karta från 1600-talet och på Leksands kommuns hemsida kan man läsa att Lokgården är en av de gårdar i kommunen som bedöms ha särskilt kulturvärde. Gårdsbilden är intakt, bagarstuga, bryggstuga, dräng- och pigstuga bildar tillsammans med huvudbyggnaden ett fyrkantigt gårdstun medan fähusen är grupperade kring ett annat gårdstun, något som inte är så vanligt i Dalarna.
Smedjan ligger avsides på grund av brandrisken och har sin fungerande originalässja och bälg kvar. Lokgården har fått sitt namn efter lokan, en liten sjö, som finns på ägorna. Lokor är efterlämningar från istiden och kallas även dödisgropar.
Loktallen
I ett hörn av gården, vid vägkorsningen, stod Loktallen. Den kallas även Arvidstallen eftersom den tidigare stod på grannens tomt och hörde till grannbyn. Trädet var en så kallad suptall, ett välkänt landmärke och en mötesplats i byn. Redan i juni 1909 ansökte man gemensamt i byn till Länstyrelsen om att fridlysa tallen. De ansökte igen 1921 och 11 maj 1922 blev Arvidstallen naturminnesmärkt med förbud vid laga påföljd mot all slags skadegörelse eller åverkan å tallen.
Suptall eller landsvägstall. Ofta var det träd med utmärkande växtsätt som markerade hållställen (rastplats) för forkarlar som transporterade kol och malm till bruken.
Loktallen var en paraplytall, det är en ovanlig form av tall som är känt från några landskap i Sverige, däribland Uppland. Paraplytallarna blir inte så höga och skuggas därför lätt av omgivande träd. En förutsättning för att dessa sällsynta former av träd ska kunna överleva är omgivande träd tas bort och därför hittar man dem endast på öppna platser.
Det sägs att tallen började dö när vägen grävdes om och rötterna skadades. Bilden på tallen med grönt kvar i toppen är tagen av Lars Dahlström på mitten av 90-talet men när vi flyttade till gården var dess mäktiga skulpturala grenar helt kala och den var ett tacksamt objekt att fotografera för både oss och förbipasserande. Våren 2024 gjordes borrprover på tallen för att bedöma dess ålder och man kom fram till att den förmodligen startade sitt liv runt 1750. Med åren minskade grenarnas omfång och Allahelgonadagen 1 november 2024 föll den slutligen i en storm, en sorg för många och en era som tog slut.
Tallen är fridlyst även liggande på marken och i samråd med Länsstyrelsen har beslutet fattats att trädet ligger kvar på sin plats för att gynna den biologiska mångfalden.
Linne på resa i maj 1753 skrev:
”Här i skogen såg vi oräkneliga, tallar som hade fuller en tjock bål, men ingen proportionelig höjd; de nedersta grenarna voro så långa som de översta och toppen fattades, ja alla grenar tycktes komma ex uno centro, som på en palm, och överst vara som avklippt, vilket jag lämnar jordmånen och admirerar (beundrar, förvånar över), att naturen även söker klippa sina trän; kallar alltså den Pinus plicatae”. (muliplicerat)